"Störst av allt är kärleken. Jag älskar dig så." Slutet på prins Daniels tal som han höll igår under middagen. Jag ser den först nu eftersom jag satt på en annan middag med en annan Daniel på en annan plats i Sverige. Daniels tal tycker jag var underbart vackert. Det var personligt, spontant (ja, även fast det var innövat) och visar både den kungliga och den mänskliga, folkliga människan som Hans Kungliga Höghet prins Daniel faktiskt är.
Jag har inte direkt intresserat mig av kungahuset förut, knappt sett några intervjuer eller liknande och denna helgen har jag sett mycket utan kungahuset och jag hade aldrig kunnat tänkt att kungen och kronprinsessan var sånna sköna människor som de faktiskt är. Victoria som stod och flirtade med sin nyutnämnda man och hela tiden rörde vid honom, vilket är väldigt ovanligt för kungliga par.
Jag tycker att deras bröllop verkligen känns som ett sagobröllop. Hela deras historia bara skriker Disney, fast istället för att prinsessan kommer från folket så är det här prinsen som förut har varit helt okänd. Det är vackert och väldigt romantiskt hela den här sagan.
Höjdpunkten på bröllopet är helt klart när de sa Ja och när de utbytte ringarna. Så vackert! Jag blev otroligt rörd när Daniel fällde en tår och när hans händer darrade när han satte ringen på sin bruds finger. Man tappar ju nästan andan av alla känslor. Varken kronprinsessan eller prinsen är rädd för att visa sina känslor, jag tror att även Victorias var väldigt nervös men hon höll alltid en hand vid sin make för att lugna honom.
Nog om detta bröllop. Jag har suttit och kollat igenom och redigerat fotona från igår som jag tog, vid sidan av, på Ann och Daniels bröllop och jag kan inte sluta titta på dem. Deras bröllop var så sött, så enkelt, men jag tyckte samtidigt att det var kärlek i all sin prakt precis som det ska vara och det var otroligt vackert.

...på mer än ett håll.
Medan, numera, prins Daniel sade Ja till kronprinsessan Victoria i Storkyrkan sade även min kusin Daniel Ja till sin egna lilla prinsessa Ann i Norns kapell den 19 Juni 2010. Deras bröllop var det första jag varit på och det stod upp till alla mina förväntningar. Ann var så underbart vacker i sin enkla bröllopsklänning, hon hade rosor i håret och i buketten. Daniel var stilig med kostym med röda detaljer och även han hade rosor, dock inte i håret. Tre brudnäbbar hade dem, deras tre döttrar Alva, Hedda och Lisa, alla tre klädda i likadana vita klänningar och även dem med en rosbukett i händerna.

Jag måste påpeka att Ann och Daniel bestämde sin tid långt innan prins Daniel och kronprinsessan Victoria gjorde sitt datum officiellt och förutom datumet för gårdagens bröllop så hade även brudens föräldrar bröllopsdag den 19 Juni. Precis som kungen och drottningen.

Ett fyrfalligt leve för Ann och Daniel. De leve. Hurra hurra hurra hurra! Gratulerar ^^

Jag försökte komma på tre ord som skulle kunna beskriva mina tre år på TEG, men alltför många hoppade upp i mitt huvud så jag tänkte att jag skriver ett litet inlägg om mina tankar om TEG. Det var nu tre år sedan då jag stod framför trappan som en liten, nervös femtonåring och väntade på att min namn skulle ropas upp. För varje namn som ropades upp blev jag allt nervösare. Tankar flög genom mitt huvud, ”tänk om de inte ropar upp mig?” ”tänk om klassen är hemsk?”. Inte heller vågade jag riktigt ta godiset som friendsarna delade ut åt oss. Jag tog en bit, men jag var för nervös för att riktigt kunna känna smaken av den. Tillslut hörde jag ”M1a” och de började ropa upp mediaeleverna. Här någonstans borde jag vara, och äntligen. ”Sara Ekström”. Jag hoppade upp för trappan och in till klassrummet till vänster som instruerat. Klassens handledare Erik sprang runt i klassrummet och försökte vara överallt samtidigt, han berättade lite om skolan och om sig själv. Det första vi fick veta om honom var att han var en jonglör.
Detta var början på det som jag nu har avslutat.

Många frågade mig varför jag valde en skola som låg så långt bort och jag kan bara svara ”jag vet inte, det bara blev så”, för så var det faktiskt. Jag hade inte ens tänkt söka till TEG och Täby låg ju hur långt bort som helst. Om jag ska vara ärlig så hade jag aldrig varit där förut. Så det bara blev så.

Varje dag (eller ja... nästan varje dag) i tre års tid har jag stigit upp vid kl. 5.30 för att dra hemifrån ca 6.30. Mot pendeltåget, till t-centralen, tunnelbana därifrån, in till östra station och kliva av vid galoppfältet. ”Hur orkar du åka så länge?” löd den ständiga frågan. Mitt ständiga svar ”det är värt det”. Efter tre års tid så hade man vant sig vid att gå upp tidigt och att åka länge, det föreföll sig ganska naturligt.

Åren på TEG har varit förvånansvärt bra. Förvånansvärt säger jag eftersom jag aldrig hade kunnat trott att så många människor (egentligen inte så många... det är en väldigt liten skola) på en och samma plats skulle kunna hålla sams och faktiskt le mot alla i korridorerna. Alla i Täby Enskilda är viktiga, TEG sätter individen i centrum. När jag var mindre besvarades ett leende oftast med ett hånskratt och jag blev snabbt blygare, men åren på Enskilda har förändrat mig, tack vare alla elever, tack vare all personal och tack vare skolan i sig själv. Jag har vågat öppna upp till fler än jag någonsin kunnat trott, för på TEG besvaras leenden med leenden oavsett vad.

Studenten tog jag i onsdags, en overklig dag. Efter två timmar med lunch och ceremonier, innehållandes tal, prisutdelningar och sång öppnades samma dörrar som jag tre år tidigare gått in genom och jag ställde mig tillsammans med alla de andra treorna på trappan för ett sista farväl. Årets elev höll ett tal och Erik ledde studenterna i sång. Därefter sprang vi ut till familjerna som stod och väntade på oss. Dagen var underbar, den kunde inte ha blivit bättre.

Först idag, nästan en vecka efter studenten har jag först börjat fatta att jag har slutat. Anledningen? Jag var med på avslutningen för alla ettor och tvåor. Det fick mig äntligen att förstå. Jag kommer inte tillbaka dit, eller tja... självklart kommer jag och hälsar på, men det blir inte riktigt samma sak. Det här blir väl några sorts sista ord, men det finns så mycket mer att säga. Så mycket som är osagt, men det skulle ta halva dagen och ingen skulle orka läsa. Sist men inte minst vill jag tacka TEG för allt, jag vill tacka dess elever, lärare och personal som har gjort skolan till det den är. Som har gjort att man faktiskt känner en viss typ av glädje för att få komma dit.

Kära Täby Enskilda Gymnasium. Jag säger inte farväl, jag säger vi ses!

Det har varit en hektisk vecka... Jag tog studenten i onsdags och det känns helt overkligt. På något sätt vill inte min hjärna fatta att jag inte ska tillbaka dit igen. Jag har inga foton därifrån nu eftersom jag inte hade någon kamera, men Engla, Malin och jag tog lite foton innan och kusin Daniel fotade lite. Men något jag har foton från är Liselottes student. Hon tog i fredags så nu har hela gänget gått ut och blivit arbetslösa haha.