Jag försökte komma på tre ord som skulle kunna beskriva mina tre år på TEG, men alltför många hoppade upp i mitt huvud så jag tänkte att jag skriver ett litet inlägg om mina tankar om TEG. Det var nu tre år sedan då jag stod framför trappan som en liten, nervös femtonåring och väntade på att min namn skulle ropas upp. För varje namn som ropades upp blev jag allt nervösare. Tankar flög genom mitt huvud, ”tänk om de inte ropar upp mig?” ”tänk om klassen är hemsk?”. Inte heller vågade jag riktigt ta godiset som friendsarna delade ut åt oss. Jag tog en bit, men jag var för nervös för att riktigt kunna känna smaken av den. Tillslut hörde jag ”M1a” och de började ropa upp mediaeleverna. Här någonstans borde jag vara, och äntligen. ”Sara Ekström”. Jag hoppade upp för trappan och in till klassrummet till vänster som instruerat. Klassens handledare Erik sprang runt i klassrummet och försökte vara överallt samtidigt, han berättade lite om skolan och om sig själv. Det första vi fick veta om honom var att han var en jonglör.
Detta var början på det som jag nu har avslutat.

Många frågade mig varför jag valde en skola som låg så långt bort och jag kan bara svara ”jag vet inte, det bara blev så”, för så var det faktiskt. Jag hade inte ens tänkt söka till TEG och Täby låg ju hur långt bort som helst. Om jag ska vara ärlig så hade jag aldrig varit där förut. Så det bara blev så.

Varje dag (eller ja... nästan varje dag) i tre års tid har jag stigit upp vid kl. 5.30 för att dra hemifrån ca 6.30. Mot pendeltåget, till t-centralen, tunnelbana därifrån, in till östra station och kliva av vid galoppfältet. ”Hur orkar du åka så länge?” löd den ständiga frågan. Mitt ständiga svar ”det är värt det”. Efter tre års tid så hade man vant sig vid att gå upp tidigt och att åka länge, det föreföll sig ganska naturligt.

Åren på TEG har varit förvånansvärt bra. Förvånansvärt säger jag eftersom jag aldrig hade kunnat trott att så många människor (egentligen inte så många... det är en väldigt liten skola) på en och samma plats skulle kunna hålla sams och faktiskt le mot alla i korridorerna. Alla i Täby Enskilda är viktiga, TEG sätter individen i centrum. När jag var mindre besvarades ett leende oftast med ett hånskratt och jag blev snabbt blygare, men åren på Enskilda har förändrat mig, tack vare alla elever, tack vare all personal och tack vare skolan i sig själv. Jag har vågat öppna upp till fler än jag någonsin kunnat trott, för på TEG besvaras leenden med leenden oavsett vad.

Studenten tog jag i onsdags, en overklig dag. Efter två timmar med lunch och ceremonier, innehållandes tal, prisutdelningar och sång öppnades samma dörrar som jag tre år tidigare gått in genom och jag ställde mig tillsammans med alla de andra treorna på trappan för ett sista farväl. Årets elev höll ett tal och Erik ledde studenterna i sång. Därefter sprang vi ut till familjerna som stod och väntade på oss. Dagen var underbar, den kunde inte ha blivit bättre.

Först idag, nästan en vecka efter studenten har jag först börjat fatta att jag har slutat. Anledningen? Jag var med på avslutningen för alla ettor och tvåor. Det fick mig äntligen att förstå. Jag kommer inte tillbaka dit, eller tja... självklart kommer jag och hälsar på, men det blir inte riktigt samma sak. Det här blir väl några sorts sista ord, men det finns så mycket mer att säga. Så mycket som är osagt, men det skulle ta halva dagen och ingen skulle orka läsa. Sist men inte minst vill jag tacka TEG för allt, jag vill tacka dess elever, lärare och personal som har gjort skolan till det den är. Som har gjort att man faktiskt känner en viss typ av glädje för att få komma dit.

Kära Täby Enskilda Gymnasium. Jag säger inte farväl, jag säger vi ses!