Fick en massa massa fotoböcker utav farmor som annars hade tänkt slänga dem. Jag hade en hel del sedam tidigare och funderar för tillfället på hur sjutton jag ska få plats med allt här hemma haha. Överst ligger Strindbergs Röda Rummet, men annars är det bara fotoböcker.

 

Innan jag börjar skriva vill jag be om ursäkt >.< har inte bloggat på dagar! Men nu tänkte jag i alla fall skriva en lååångt inlägg om mina tankar om läsning.

 

Böcker har är nu min ursäkt till att jag inte bloggat på några dagar. Jag satt och läste New Moon, och nu en bok som vi läser på svenskan Goethe's Den unge Werthers lidanden. När jag läser kan jag bli så uppslukad av boken att jag fullständigt glömmer bort allt annat. Werthers lidanden var bra mycket bättre än vad jag hade trott! Boken är skriven på romantiken på 1770-talet och språket är helt fantastiskt! Språket är målande och otroligt vackert, och även fast det inte händer något speciellt så vill man bara läsa vidare. Jag fick boken igår och har bara ungefär 30 sidor kvar att läsa.

 

När jag var liten var det självklart att jag alltid hade böcker omkring mig, det var inget jag saknade men något som jag verkligen tyckte om. Redan innan jag kunde läsa hade jag någon som läste för mig. Jag ser framför mig ett foto på mig och min bror, som låg bland tecken och kuddar med en bilderbok av tyg mellan oss. Martin berättade en påhittad saga om bilderna vi såg, en ko och en röd lada. Mina ögon var stora och jag hade båda händerna hårt slutna om boken, jag var kanske ett år gammal då och min bror var väl omkring sex- sju år.

 

Ju äldre jag blev, desto mer uppskattade jag böckerna. Pappa satt alltid i sängen med mig om kvällarna, endast läslampan tänd och en stor blå bok låg i pappas famn. På utsidan stod orden "Teddybjörnen Fredriksson." Den boken kunde jag nästan utantill, likaså en gammal favorit om nallen Paddington. Det var inte många bilder, men texten täckte för att jag skulle kunna föreställa mig händelserna. Varje gång vi läst klart en bok ville jag att pappa skulle börja om i den igen. Ju äldre jag blev desto fler böcker läste jag, det fanns vissa perioder där jag läste en till två böcker om dagen, till exempel Harry Potter som blev en stående favorit vid åldern tolv. Jag har aldrig behövt tänka på hur det skulle se ut utan böcker, hemma hade vi en full bokhylla i nästan varje rum. Jag hade ingen kurslitteratur i låg- och mellanstadiet, mest bara skriv- och arbetsböcker, men det var inget jag saknade. Martin hade berättat för mig hur hemska och jobbiga alla böcker i högstadiet var, så jag längtade inte dit.

 

Jag kan nästan förstå den unga mamma som Doris Lessing pratade om i sitt tal "Om att inte få nobelpriset". Den unga mamman som drömmer om böcker och utbildning, jag har aldrig behövs tänka på hur det skulle vara utan böcker, men jag älskar böcker så mycket och det är också det som jag lägger mycket av mina pengar på, jag kan inte ens föreställa mig en värld utan böcker, men det skulle nog vara väldigt tom och tråkig. Hade jag inte tagit det som en självklarhet, skulle jag nog sakna detta okända. Hade jag bara fått ett litet hum om vad böcker var skulle jag sakna allt som hade med det att göra! Jag skulle sakna verklighetsflykten, spänningen och glädjen man får när man läser, och känslan av att bara glömma bort allt annat, med alla tankarna på boken jag läste. Den unga kvinnan som stod i en affär och läste, och kanske förstod, orden i den tunga boken om flickan som lyckligt gick med sin friare, kanske hon läste just därför att denna värld är så olik hennes egen. Hon behöver inte tänka på sina problem, utan bara låta sig fångas upp av det stycke som hon läste. Hon läser detta lyckliga stycke och drömmer sig bort från sin värld och hoppas, hoppas att samma sorts lycka ska fånga henne en dag.

 

Tänk så annorlunda henne liv hade varit om hon bara hade fått en utbildning, skulle hon fortfarande älska att läsa böcker, om det var en självklarhet? De bildade glömmer bort den turen du har, du kanske fick en bok i julklapp av farmor i julas. Du ser det hårda, kantiga paketet och visste redan vid första anblicken vad det var. Du river upp paketet, ler och säger tack, som vanligt, men uppskattar du verkligen presenten? Ligger den inte nu, oläst och orörd sedan i julas, uppe på högsta hyllan i ditt rum och samlar damm?

Hade denna kvinna fått boken skulle hon nog inte ha samma stela leende på sina läppar som den som hellre hade önskat sig en ny iPod istället. Hon skulle spärra upp ögonen och med darrande fingrar ta bort papperet från boken, kanske skulle hon även få tårar i ögonen när hon försiktigt öppnade första sidan. "Tack" skulle inte vara ord nog. Inga ord skulle kunna beskriva den tacksamhet hon kände. Boken skulle, i hennes ögon vara mycket mer värd än alla hennes ägodelar, som nog inte var så många, tillsammans. Hennes bok skulle inte bara hamna på toppen av en hylla, hon skulle läsa boken, långsamt och koncentrerat, om och om igen.
Så gör inte många bildade numera, vi föredrar hellre en iPod än en bok som vi ändå bara kommer låta ligga på den översta hyllan.